Warhol 1968-utställningen på Moderna museet är som en clickbait, ett sätt att tjäna pengar genom gratis marknadsföring via aluminiumväggarnas Instagram-vänliga yta som ska efterlikna Warhols studio The Factory. En enorm timeline om Pontus Hulténs Brillo Box-gate, beskriven med en stolt underton som en av de största skandalerna i modern konsthistoria. Glimmer och kuriosa, inramat av ett fåtal Warhol-verk ur den permanenta samlingen.

I postmodern meta-anda har Moderna Museet låtit sätta upp utställningen Warhol 1968, ett retrospektiv som behandlar hans första utställning på museet som ägde rum för 50 år sedan. Ämnet är 1968 som politiskt år, som brytpunkt i Warhols karriär varefter han rörde sig mot mer kommersiella uttryck och om reaktionerna utställningen fick i Sverige.

Det är naturligt att Warhol-verken ur samlingen är några av de mest kända — den färgglada Mao, kotapeten, elektriska stolen, Marilyn Monroe, Brilloboxarna. Det är Warhols mest visade konst. Och bland det tristaste jag och många med mig vet. Vilket säkert hade glatt honom, eftersom han ironiskt uttalat älskade tråkiga saker. Och det hade väl roat honom att det citatet, ”I like boring things…” hänger inramat i varenda monoton frisörsalong och generisk hotellobby och lustar och frustar i hörnet på var tredje självgod inredningsbild på Pinterest. Jag är av den åsikten att Warhols popkonstnärliga uttryck var något sånär signifikant för sin tid, men irrelevant att upprepat belysa idag. Jag tycker inte om tråkiga saker, och förstår inte att så många personer fortfarande suktar efter massprintad, urvattnad tomatsoppa när det finns så mycket matigare konst att tillgå.

Men med det sagt så förstår jag att de här elementen är där för att finansiera utställningar runt andra mer perifera konstnärer och öppna events som förespråkar alternativa konstnärliga uttryck, samtidigt som konstkändisar som Andy också lockar fler personer till museet och kan upplevas som ett mindre elitistiskt ämne i den bemärkelsen. Det är okej med en fluktuerande spänning mellan kommersialism och mindre vinstdrivna initiativ, det är en del av konstbranschen som en institution behöver förhålla sig till.

Utställningar om den mytomspunna excentriska Studio 54-ikonen har gjorts tusenfalt, oräkneliga texter har skrivits, coffee table-böcker har producerats i miljonupplagor. Men bortom den kaxigt blyga superkonstnären och den provocerande och problematiska affärsmannen, kan det vara värt att lyfta hur Warhols tidiga teckningar känns mer personliga och nära än hans senare. Hur hans monotona filmer var det han konstant längtade efter att producera. Massproduktion och mytbildning blev förmodligen ett sätt att nära den konst som låg honom närmst om hjärtat.

När Andrew Warhola, som var hans födelsenamn, först kom till New York från arbetarklassens Pittsburgh jobbade han med bild redaktionellt och som reklamillustratör, framför allt inom mode. Med snitsiga men enkla tekniker fångade han intresse och arbetade under 50-talet med alla stora modemagasin; Mademoiselle, Glamour, Harper’s Bazaar och Vogue. Modeskisserna hade ojämna kanter, framställda genom att teckna på ett papper och medan bläcket fortfarande var blött pressa det mot ett annat. På grund av hans utseende, som Andy påstått smutsade ned och trasade till lite extra för att redaktörerna skulle tro att det var en look (ett trick som fortfarande funkar), tillgavs konstnären-to-be smeknamnet Raggedy Andy. Han ritade också otaliga bokomslag, albumomslag, skickade in teckningar till dagstidningars konsttävlingar och skissade och målade otroligt fina nakenstudier. I de sist nämnda lyser en queer känslighet igenom, enkla men intima avbildningar som ibland är mer flytande än binära, vilket också är återkommande i Warhols fotografier under hela hans karriär. För bokproduktionerna ackompanjerades hans bilder av katter, pojkar, blommor, frukter ofta av hans roomate tillika mammas kalligrafi.

Med detta i åtanke är det bästa med utställningen den lilla bibliotekshörnan samt screeningen av Chelsea girls. I bibblan kan man lägga tid åt att förstå det liv som popkonsten finansierade. Och vägen dit, via ett nästan konstant sjukdomstillstånd som liten, till en grafisk designutbildning, till New York och modeframgång, till estetik och företagsamhet. Med Warhol är det svårt att separera verk och person, eftersom hans verks framgång är avhängiga på hans status som ikon. Det hade varit fint med verksinslag som speglade åren som ledde upp till utställningen 1968, med teckningar skapade mellan 1945-1962, för att kontextualisera och bredda bilden av hans konstnärsskap. I biosalongen kan vi se vad Andrew Warhola verkligen älskade, även om det är svårt att förstå varför som utomstående, opartisk betraktare.

Jag får inte plats här med allt som finns att säga, jag har inte hunnit beröra Valerie Solanas, Edie Sedgewick och andra kvinnor som rörde sig kring Warhol som intresserar mig mycket mer än honom själv, men de finns i alla fall något representerade i läshörnan. När allt kommer kring så är jag varken imponerad eller förargad i relation till utställningen. Inte helt mätt ännu tydligen — allt kan väcka tanke, men jag blir absolut inte hungrig. Det jag tycker är speciellt är mängden energi som i flera årtionden kan läggas på en enda man, där fokuset ofta hamnar bortom konsten, även om inte alltid, och ändå frånser det som faktiskt är intressant och istället riktas mot det som gav medel till det mer komplexa. Dock känner jag all respekt för den duktiga curatorn John Peter Nilsson, som uppenbart både har en annan känsla och åsikt kring Warhols konst, och delar med sig av den på ett fint och imponerande sätt under guidningen. Warhol som ämne är bara för exploaterat. Jag tänker att det egentligen är läge att bara låta verken hänga kvar i samlingen, och istället ge plats åt annat.

Till skillnad från Andy så gillar jag inte tråkiga saker. Men det är komplext. För jag vet att de säljer. Och roliga, intressanta och viktiga saker behöver ju finansiering.